Kapitel 13 - Reunion.

Previous:
Plötsligt kände jag Sannas fuktiga handflata mot min vänstra kind, smärtan brände. "I don't know if you've realized or not, but you ruined my life and I'll do whatever it takes to ruin yours. Even if it means having to kill you.."
 

Louis perspektiv:
Jag hade ingen som helst aning om var vapnet fanns, men fast besluten om att överleva så började jag genomsöka källaren. Jag hade lyckats lossa repen runt mina handleder och Sanna hade som hastigast lämnat mig efter ett telefonsamtal. Jag visste inte om hon snart skulle vara tillbaka men valde att chansa, hade jag tur så skulle hon vara borta någon timme och det skulle förhoppningsvis ge mig tillräckligt med tid för att hitta vapnet. Jag reste mig på vingliga ben och sökte med ögonen efter en ficklampa. Jag gick på ren känsla och fann en på en gång, det var konstigt att jag visste så mycket om ett ställe jag knappt kunde minnas att jag någonsin varit i. Jag tände ficklampan med skakiga fingrar och började hastigt rota runt i lådor, efter en knapp kvart fann jag en hård tung låda av metall. Jag lyfte upp den osäkert och hoppades innerligt på jackpot. Mitt hjärta började slå när jag fattade tag om vapnet. Jag insåg att det här betydde att jag skulle överleva. Ändå var det någonting som inte kändes riktigt bra, jag skulle aldrig klara av att leva med vetskapen om att jag hade tagit livet av en annan människa. Inte ens om det var en människa som önskade livet ur mig.
-
Jag visste att tiden var knapp och att det var mycket som stod på spel, jag gjorde snabbt upp en plan och rusade upp på övervåningen. Jag låste in mig i badrummet och tackade gud för att Sanna inte varit smart nog att genomsöka mina fickor. Jag förklarade med lugn och stadig röst vad som hade hänt och var jag befann mig för polisen. De lovade att de skulle vara på plats inom tio minuter, jag sjönk ned på badrumsgolvet för att vänta in Sanna. Precis som jag hade hoppats dök hon upp bara några minuter senare, så fort jag hörde hennes stilettklackar klapprandes mot källartrappan så låste jag försiktigt upp badrumsdörren och låste ljudlöst dörren till källaren. Hon var fast där nere och det skulle hon snart bli varse om. Med vapnet i ena handen och telefonen i andra sjönk jag ned på en kökstol där jag hade full kontroll på både vad som hände utanför huset och nere i källaren.
-

”You can do this Louis, just breathe, the police will be here any minute now” satt jag och upprepade för mig själv. Jag hade inte tid att vara rädd, mina tankar var fullkomligt sprängfyllda med det faktum att jag förmodligen alldeles snart skulle få återförenas med Emma. De dygnen jag tvingats vara borta från henne hade fått mig att inse att det var henne och ingen annan jag ville ha. Livet var verkligen inte värt att leva om jag inte hade henne vid min sida. Jag väcktes ur mina tankar när jag hörde en bil parkera framför huset, jag suckade av lättnad när jag såg de gälla färgerna och den blå texten som talade om för mig att polisen var här och att jag var i säkerhet. Jag vinkade in dem och pekade mot källardörren. De smög försiktigt fram med varsitt vapen i högsta hugg. De öppnade dörren, tryckte på strömbrytaren och smög sig ned för trappan. Jag vågade mig inte fram till dörren men hörde irriterande frustningar som jag antog kom från Sanna. Några minuter senare kom de två poliserna upp för trappan med Sanna i handklovar. Hon såg på mig, hennes blick borrade sig in i min. ”I will kill you, maybe not today but I swear to God that one day I will ruin your life the way you’ve managed to ruin mine”. Den ena polisen såg på henne med förbryllad blick ”did you not get any of the ’anything you say can and will be held against you in court’?” hon blängde tillbaka ”of course I did, I just don’t see how there’s any harm in being honest? You know I want to kill him and I’ll be sentenced after that either way. Right? In the end justice will rule, and me ruining his life after he has ruined mine is nothing but fair.”. Jag tackade poliserna och försvann ut ur huset. Jag sprang in i skogen och drog upp mobilen ur fickan, jag bläddrade fram Harry’s nummer och tryckte på call.

-Emmas perspektiv:

”Oh my God, this can not be happening, please do tell me that you are joking!” skrek jag åt Harry i ren desperation. ”Stop acting like a psycho bitch, I just told you that the man that you love with all your heart is all yours and on his way over here and this is the way you react?” jag kände hur frustrationen växte inom mig och svarade argt ”I fucking slept with Niall okay?! I had sex with Niall, who is one of Louis’ best friends and he will never forgive me. I cheated on my boyfriend. I wish I was dead”. Jag hörde hur Harry suckade djupt. ”Emma, don’t be so sure, even the people closest to you can surprise you. My advise is when Louis gets here you tell him the whole story, from start to finish and if, which I very much doubt, he reacts the way you think he will then you’re aloud to say those things. Just don’t take things out in advantage, especially not when this is a situation you’ve never been in before which means you can not know how he is going to react. Come here, give Harry a hug.” Jag gick motvilligt fram och lät mig omfamnas av hans starka armar och snyftade uppgivet fram ett ”I really hope you’re right”.

 

När dörren öppnades och Louis klev in i huset fylldes jag plötsligt med sådan längtan efter att få röra vid honom igen att jag blev osäker på ifall en människa faktiskt kunde sprängas, och i så fall hur lång tid jag hade på mig innan det skulle ske. Det blev plötsligt så påtagligt att vi inte setts under en lång tid. Så fort jag fångade hans blick kunde jag riktigt se hur hela han lös upp, han log inte bara utan han utstrålade glädje med hela kroppen. Ett vitt ljus såg ut att omringa honom och jag kunde inte låta bli att le. Genom all förtvivlan och oro över vad som skulle ske när Louis fick höra vad som hänt, kunde jag inte låta bli att le. Han sprang fram och lyfte upp mig i ett hårt grepp, oron inom mig växte men jag kunde inte låta bli att krama honom, om inte hårdare, tillbaka. Han bar in mig i vardagsrummet och såg mig djupt i ögonen ”Emma, I love you and I will do my best to not have to spend another minute away from you, ever again. You are perfect.”. Det högg till inom mig när han uttalade den sista meningen, jag var ju allt annat i perfekt – i synnerhet nu när jag klantat mig något alldeles ofantligt. ”Well, there’s something I need to tell you. When you were gone I was feeling really low, I guess I was kind of in a state of depression. As you know Niall and I have always been very close and well somehow we ended up sleeping together.”

”What the hell are you talking about Emma? We’ve never slept together! What makes you say that?”. Jag såg storögt på honom och försökte febrilt minnas hur man pratade. ”Well, one night I was really low and you came into my room and I remember you gave me a kiss and then when I woke up we were both naked and I just figured that we had.. you know, that we slept together? I just put two and two together.” Niall suckade djupt ”what really happened was – you had been in bed for a week straight, you hadn’t eaten anything and you were just totally apathetic. So I figured I had to do something. I went into your room to keep you company, after a while I figured that I might as well spend the night in your room. Like old times. And the being naked part, I don’t really have an explanation for. I guess we both must’ve undressed in our sleep because it was hot or something. One thing I am one hundred percent certain of is that we didn’t sleep together. I would never take advantage of you like that and I would certainly not do that to my best bud Lou either. Okay? You’re good, you haven’t done anything wrong babe.”. Han kramade om mig, lämnade rummet och innan jag visste ordet av grät jag alldeles hysteriskt. Louis som fortfarande inte hade sagt något klappade mig varsamt på ryggen i ett försök att trösta mig. ”I thought I had ruined everything, you know? I thought I had broken the one thing I value the most in this world. Our relationshop. I would kill and get killed for you Louis, I love you more than words can say. When I think of you my heart expands to the point of where I actually think my chest is going to crack open. The amount of love I have for you is surreal, I can not imagine a life without you. A few weeks made me apathetic and depressed, imagine what years could do to me. I just, I just love you so much. There aren’t actually words!” Han log, det där leendet som gav mig en miljard fjärilar i magen och sade "I love you too Emma".

Ligga lågt.

Som de flesta av er har märkt så kommer novellen ligga på is en längre tid, ber om ursäkt!
Under tiden som novellen kommer att stå orörd så kan ni alltid kika in här; http://matildalundhagen.blogg.se
Kram!

Kapitel 12 - Emotional

Previous:
-
Jag kämpade inte emot, jag insåg att det var över. Jag borde helt enkelt ha lyssnat på Louis från början. Min älskade Louis. Trots att smärtan var olidlig fällde jag inte en tår, jag följde bara lydigt med Harry och Niall ut ur mitt hem utan en aning om var jag skulle ta vägen nu..

 


 

Vi satte oss i bilen, ingen sade ett ljud. Tystnaden var olidlig. Jag ville skrika och gråta, jag ville hata honom men jag kunde inte. Varje gång jag försökte tänka på honom var det som om någon stötte trehundra knivar genom mitt bröst. Det gjorde så himla ont men mina kinder förblev snustorra. Jag hade inte ens märkt att bilen började rulla när Niall försöktigt petade på mig och sade ”We’re here..”. Jag ryckte till som om någon väckt mig ur en extremt djup sömn trots att jag var klarvaken. Jag kände mig helt snurrig och borta ”where are we Niall?” klämde jag ynkligt fram. Han harklade sig lite försiktigt ”We are in Holmes Chapel, Cheshire. We’re all going to stay at Harry’s from now on. Okay bub?”. Jag nickade bara till svar. Jag hade inte orken att svara, vad skulle det göra för skillnad om jag ansträngde mig för att klämma fram ett svagt ja eller nickade lite lätt? Niall ledde in mig i det som skulle vara mitt rum, jag lade mig ned på sängen och suckade djupt. Han ställde sig brevid sängen och såg oroligt på mig ”I’ll be in my room next door if you need me, I love you.” sedan smög han ut och stängde dörren efter sig. Jag undrade om det var såhär det kändes att vara deprimerad. Jag hade ingen ork, ingen energi alls. Det var som om Louis sugit ut all min energi i stunden han berättade att det var slut mellan oss. Jag hade egentligen lust att bara ligga här och dö. Jag tror att jag nickade till några gånger, tröttheten var överväldigande. När jag vaknade till för säkert tionde gången gick min hjärna på högvarv. Jag undrade egentligen vad han såg i Sanna? Visst var hon slående vacker men hon var skräckinjagande och bossig. Det var någonting med henne som inte var riktigt rätt. Jag önskade att jag kunde gå tillbaka i tiden och ändra det förgångna. Det var förmodligen mitt fel, precis som Louis sagt.
-
Harrys sköna stämma nådde mina öron och jag väcktes ur mina djupa funderingar ”dinner’s ready honey” sade han. Jag såg på honom ett ögonblick och kunde inte undgå att märka de tydliga tecknen på att han hade gråtit som fanns i hans ansikte. Vid närmare eftertanke såg han faktiskt riktigt förstörd ut. Håret var instoppat i en mössa, ansiktet var blekt och livlöst och hans kinder var röda och svullna. ”Are you okay Harry?” frågade jag försiktigt. Jag insåg att jag helt hade ignorerat det faktum att maten var klar men kom snabbt på andra tankar igen. ”No.” svarade han kort. Jag gjorde världens kraftansträngning, reste mig upp och drog ned honom i sängen. Om det var någonting jag prioriterade högt i denna värld så var det utan tvekan mina vänner. Var någonting fel så var jag tvungen att veta vad, speciellt när det gällde mina allra närmsta. Jag värderade mina vänner över min familj, hur hemskt det än lät så var det så det var. Mina föräldrar hade aldrig gjort någonting för mig, förutom att hålla mig instängd i lilla Mullingar. Mina vänner å andra sidan hade hjälpt mig utvecklas som person, de hade funnits där i vått och torrt. De var min familj.

”I’m not going to beat about the bush, tell me – what’s wrong?” sade jag stressat när jag insåg att jag varit tyst alldeles för länge. Han suckade djupt, kliade sig i ögat och såg på mig. ”There are times when I wonder if you are retarded or just really slow. My best friend in the whole wide world just broke up with one of my best friends, got together with a girl I absolutely despice and kicked me out of his home. What’s not wrong? I’m sad, I’m angry, I’m furious, I’m heartbroken, I miss him and I hate him at the same time. Because, and this might come out a bit gay but never mind, I love him with all my heart. I would choose him over Anna, if I had to. I love her to pieces, but he’s my Louis you know? Or at least he was. And the fact that he chose Sanna over me hurts more than you could ever imagine, okay if he had chosen you over me. But Sanna of all people..” han slutade prata och torkade bort några tårar som börjat rinna ned för hans kinder. Jag tog ett fast grepp om honom och kramade honom länge och hårt. ”I know what you’re going through, I think, I thought he was the love of my life and he broke my heart. Into tiny little worthless pieces. It’s like I’m nothing more than a shell anymore, I don’t have any strength or energy left. I don’t even have enough energy to cry. I haven’t cried yet, at all. I’m really starting to scare myself, what if I’m depressed? I’ve read all about these girls who got really depressed and then killed themselves and I don’t want that to happen to me. I’ve still got stuff to live for even though I’m in a bad place right now. I believe I’ll be fine, somehow.”. Jag kände mig som en värdelös människa när jag satt där och blåljög honom rätt upp i ansiktet, jag trodde inte på de orden jag nyss yttrat. Jag visste att det här var någonting som aldrig skulle ordna sig. Jag skulle föralltid vara trasig. ”Thank you Em, really – thank you. It’s so much easier now knowing I’m not going through this alone. I’m so glad I have you!” jag pussade honom på kinden och log, fan vad genomvidrig jag var. Fast vem vet? Det kanske skulle hjälpa honom att läka, och då hade jag ju i alla fall åstadkommit någonting. Att låtsas vara stark var dock inte min starka sida, men jag var helt enkelt tvungen. Det kunde ju faktiskt gälla liv och död.
-

Tumblr_m0wt6rwf2f1rrscono1_500_large
-

Louis perspektiv:
Repen skar in i mina handleder, det sved något otroligt mycket. Trots det kunde ingenting överträffa den smärtan som jag kände av i bröstet. Det var som om någon repeterat sköt brinnande pilar genom mitt bröst. Varje gång jag tänkte på Emma genomsyrades hela min kropp av en smärta så grov att mina lungor inte fungerade som dem skulle. Jag fick tvinga mig själv att tänka på någonting annat för att kunna andas igen. Jag såg mig omkring i rummet, det var mörkt och luktade instängt. Den här källaren hade nog aldrig användts tidigare, tänkte jag för mig själv. Jag ryckte till och rätade automatiskt på ryggen när jag hörde det genomträngade ljudet av hennes stilettklackar på väg ner för källartrappen. ”How are you liking the dark sexy?” retades hon. ”I figured tying you to a chair would calm you down, stop thinking about that filthy little woman and accept the fact that we’re a couple now”. Ilskan bubblade inom mig, hon var fullständigt medveten om exakt vilka knappar hon skulle trycka på för att göra mig fullkomligt rasande. ”Shut the fuck up you disgusting piece of shit!” skrek jag henne rakt i ansiktet. Jag ångrade det snabbt, det var mitt tidigare vredesutbrott som lett till att hon bundit fast mig vid en stol i min egen källare. Jag reflekterade som hastigast över hur mycket makt man egentligen får om man äger ett vapen. Plötsligt fick jag en idé, jag hade ett svagt minne av att det fanns ett vapen gömd i denna källare. Nu gällde det bara att lyckas uppehålla Sanna tillräckligt länge så att jag både kunde ta mig loss från repen och genomsöka källaren. Plötsligt kände jag Sannas fuktiga handflata mot min vänstra kind, smärtan brände. "I don't know if you've realized or not, but you ruined my life and I'll do whatever it takes to ruin yours. Even if it means having to kill you.."
-

 


Äntligen är kapitel 12 uppe, vad tycker ni? Kram.

En förklaring, en ursäkt och ett löfte.

Jag borde nog egentligen inte skriva det här inlägget, men jag känner att jag måste. Jag vill bara börja med att säga att nästa kapitel är på gång.
-
Jag började skriva den här novellen förra sommaren för att jag tyckte att det var extremt kul att skriva, i våras kom suget tillbaka ordentligt. Jag blev länkad av två vänner och fick plötsligt 100 gånger fler läsare än vad jag tidigare haft, utan att överdriva. Jag fick jättemycket bra respons från folk och jag fortsatte att skriva, jag brann verkligen för det. Jag är en knepig människa och alla mina intressen går i perioder, och ju mer ett måste någonting blir desto mindre har jag lust att göra det. När jag inte har någon lust, så har jag inte heller någon inspiration. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit ett/flera kapitel och sedan raderat hela skiten för att jag känt att det inte skulle leva upp till era förväntningar, och anledningen till det har varit att jag inte haft lust att skriva.
Jag försöker inte lägga skulden på er, på något sätt, de höga förväntningarna som jag känner att ni har, har jag ju ändå byggt upp själv. Så det är helt och hållet "mitt fel".
-
Nu i slutet av nian är tempot i skolan riktigt högt, och novellen kommer ofta i skymundan. När jag sedan mitt i en hektisk skolvecka klickar mig in på bloggen för att se om jag fått några kommentarer och ser någon som klagar på att ett kapitel dröjt länge så skjuter jag omedvetet novellen ännu mer åt sidan. Ju mer ett måste någonting blir, desto mindre vill jag göra det. Jag ber om ursäkt för de inlägg jag skrivit tidigare, där jag klagat på att ni velat ha fler inlägg. Det var dumt gjort och det inser jag. Jag vill ju att ni ska vilja läsa min novell, det är allt jag vill. 
-
Trots att jag inte lagt upp ett kapitel på två veckor nu så är statistiken densamma och det är jag så evigt tacksam över. Jag ska inte komma med fler löften jag inte kan hålla, det är slut med sådant. Hur mycket jag än vill uppdatera mycket så kommer livet helt enkelt emellan. När jag har tid och och inspiration så kommer det att dyka upp fler kapitel. Jag förstår om det är frusterande för er att klicka er in här varje dag och se samma sketna inlägg om min tumblr, så därför önskar jag att om ni vill fortsätta läsa denna novell och inte behöva klicka er in och bli besvikna så lämnar ni en kommentar med antingen en bloggadress, ett twitteraccount eller en mailaddress så att jag kan höra av mig till er när ett nytt kapitel är uppe. Jag tror att det skulle underlätta för båda, ni behöver inte känna samma besvikelse och jag behöver inte känna samma press.
-
Jag ber om ursäkt för hur jag har betett mig innan. 
Kram på er alla, ni är underbara. I ♥ U.
-


Tips!

För att ha någonting att läsa när jag inte uppdaterat novellen kan ni alltid kika på min tumblr. Där meddelar jag dessutom alltid när jag lagt upp ett nytt kapitel! Jag följer tillbaka - http://matiiiiii.tumblr.com/

Kapitel 11 - Revenge

Emmas perspektiv:
Jag kände mig duktig, jag hade för första gången i mitt liv tagit ett beslut som inte var baserat på vad jag kände utan vad som faktiskt var rätt.

”Is anyone up for a cup of tea? I’m sorry, that was a silly question I’ll put the kettle on. Would you like a cup as well Sanna?” sade jag och försökte låta avslappnad och artig trots att jag av någon anledning kände mig otroligt nervös. Jag rotade djupt ner bland mina känslor och insåg att det hade med att göra att jag betedde mig som en vuxen. Jag hade nyss bjudit in en person i huset där jag bodde, utan föräldrar, med min pojkvän. Jag hade nyss tagit ett beslut som var baserat på rätt och fel. Jag var inte längre ett barn och det skrämde mig otroligt mycket. Samtidigt som självständighet var det jag kämpat för sedan dagen jag fyllde 15 så kändes det väldigt läskigt. Jag hade nu ingen att falla tillbaka på, nu var det på riktigt och jag var tvungen att stå på mina egna två ben i alla lägen. Visst fanns Louis där för mig om jag behövde honom, men som vuxen var man tvungen att lösa sina egna problem. Då slog en annan tanke mig; var jag verkligen vuxen? Jag hade inte ens fyllt arton än, dock var min födelsedag bara några månader bort. Jag hade i hela mitt liv föreställt mig att man var vuxen först då man hade en fast anställning och räkningar att betala. Nu insåg jag hur fel jag hade haft. Så fort man lämnar sitt trygga hem är man tvungen att växa upp oavsett ålder, annars överlever man inte. ”Yes, thank you darling!” svarade Sanna ännu artigare.

Jag serverade alla varsin kopp té, slog mig ned kring bordet och sade ”So, from what I heard out there you have got quite a story to tell?”. Sanna såg på mig och nickade långsamt ”I do, you’re right”. Jag såg mig omkrig i rummet och märkte att Louis såg på Sanna med en underlig blick, som om hon facinerade honom. Någon avsmak eller dylikt fanns i alla fall inte i hans blick. Jag kände ett styng av svartsjuka inom mig, hur var det ens möjligt? Han hade ju alldeles nyss sagt att han inte ville ha henne här? Louis påhittade otrohet hade gjort mig nojjig. ”But before I start I’d like to have a word with Louis, in private” sade hon och log oskuldsfullt. Jag märkte hur Liam gjorde sig redo att protestera men Louis tystade honom och följde efter Sanna ut i vardagsrummet. Efter en lång stunds tystnad öppnade Harry försiktigt munnen ”Why the fuck did you invite her in? You have no idea what she is capable of Emma. No idea”. Hans röst var hård och anklagande och det skrämde mig, Harry var vanligtvis aldrig orolig över någonting.
'

Louis perspektiv:
”Okay Louis, this is what we’ll do. You are going to pretend that the few feelings you once had for me are back but ten times stronger. You are going to break up with Emma and take me back. Got it?”. Jag försökte febrilt förstå om hon verkligen menade allvar, hur mentalt sjuk var denna kvinna i så fall? ”Why the fuck would I do that?!” sade jag och höjde rösten en aning. ”Shh keep it down you idiot!” väste hon. ”You’re going to do exactly as I say.. Got it?”. I samma stund som hon uttalade de sista två orden kände jag hur någonting pressades mot min rygg. Som av en reflex försökte jag vända mig om för att se vad som precis hade pressats mot min rygg. ”Do not move nor make a sound, just play along. I’m not afraid to shoot you Lou, and I’m not afraid to hurt the ones you love either. Okay?”. Jag nickade så lugnt jag kunde, jag ville inte visa henne att hon skrämde mig. ”How will I know you won’t hurt them if I play along?” frågade jag med bestämd röst. ”I have a gun held to your back and you STILL think you can call the shots? Bloody hell, you haven’t changed a bit. I’m in charge now Louis, not you. This is what we’re going to do; we’re going to go out in the kitchen and you’re going to tell your friends and Emma that we’re back together and that you want them all to leave. Don’t ask me where they’re supposed to go because I don’t know and I don’t care. Now, let’s get to it!”.

'

'

Emmas perspektiv:
Jag märkte direkt att någonting var fel när de kom tillbaka in i köket. Det var någonting i Louis blick som gjorde mig orolig. Det faktum att Harry nyss hade skällt ut mig gjorde inte saken bättre. Jag hann precis skymta en tår i Louis ögonvrå innan han kliade sig i ögat. Vad var det egentligen som pågick? Han slog sig ned kring bordet och harklade sig ”What I’m about to tell you is an announcement filled with both joy and sorrow. First of all I want to tell you that I’m sorry for what I’m about to say. Second of all I just wish you could all support me in this decision. As soon as I set my eyes on Sanna again I was scared because all the feelings I once had for her were back, only this time a lot stronger. I knew this meant that I’d be breaking your heart Emma. I tried to make her leave but because you are as stubborn as you are you invited her in and this is what happened. I guess that somehow this is all your fault. I’m really sorry but I think this is the best thing for both of us. Sanna and I have a past and my feelings for her seem to be stronger than my feelings for you. I love her a lot. I don’t mean to rub it in but I just need you to understand that we’re over, you and I do not longer exist Emma. And lads, hope you can support me like you normally do. I love you all. I’d very much like you to leave now..”. När han slutat prata försvann han ut ur rummet och lämnade oss alla, inklusive Sanna, sittandes som fågelholkar. Mitt hjärta var i tusen bitar, värken var obeskrivlig. Det var som om någon hade knivhuggit och tänt eld på mitt innanmäte på samma gång. Jag kände ett plötsligt tryck över bröstet och fick svårt att andas. Niall och Harry tog tag i varsin arm och ledde ut mig ur huset. Jag kämpade inte emot, jag insåg att det var över. Jag borde helt enkelt ha lyssnat på Louis från början. Min älskade Louis. Trots att smärtan var olidlig fällde jag inte en tår, jag följde bara lydigt med Harry och Niall ut ur mitt hem utan en aning om var jag skulle ta vägen nu..


Förlåt för att jag lät er vänta så otroligt länge. Iallafall, vad tyckte ni då? Var det värt väntan? ♥

 

Besviken.

Jag förstår att ni vill ha ett nytt kapitel, och jag ber om ursäkt att det har dröjt så länge. Verkligen.
Men kommentarer om att "det faktiskt gått typ flera veckor nu" och att "det är dags för ett nytt kapitel" kommer inte snabba på skrivandet (självklart tycker jag dock att det är roligt att ni VILL ha fler kapitel). Ni måste bara förstå att jag har ett liv utanför novellen, jag antar att jag skämde bort er i början och det är väl mitt fel? Min plan är iallafall att sätta mig ner och skriva i helgen, inte bara ett kapitel utan mycket. Tanken är att det här aldrig ska hända igen men det kommer inte komma ett kapitel om dagen. Jag har helt enkelt inte tid att prioritera novellen. Jag hoppas att ni alla förstår och det var inte min mening att låta sur, det är bara lite frustrerande när jag verkligen har försökt att publicera så många kapitel som möjligt och nu helt enkelt inte haft tid.

Tack till er som har haft tålamod med den dåliga uppdateringen, nu dröjer det inte länge ♥


Edit: påbörjade skrivandet redan ikväll och har nu en hel del bra idéer, ni har massor att se fram emot kan jag tala om.
'
580854_293673987378891_198621680217456_689171_1960635765_n_large

Svar!

Svar:
Hej Emma! Först och främst - tack för dina fina ord ♥
Jag har fått flera frågor kring detta så jag tänkte ta tiden att förklara det nu.
'
Emma (precis som Niall) kommer från Mullingar, Irland. I och med det så är ju även hennes mamma irländsk.
Emma åkte alltså inte hem till sin mamma i Sverige utan hon åkte hem till sin mormor, som bodde i Sverige. Hoppas ni alla förstod varför Emma pratade engelska med sin mamma trots att de var i Sverige.

Förlåt!

Jag har fått massor av kommentar med frågor om när nästa kapitel kommer och jag vill börja med att säga att det är jättekul att ni tycker om novellen. Jag ska verkligen kämpa för att få upp ett kapitel i helgen.
Anledningen till att jag inte har skrivit något är att jag varit sjuk samt att jag fyllde år igår och idag känner jag att jag har en del plugg att ta tag i. Men kika in här senare i helgen så får vi hoppas på det bästa, kom ihåg - den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Kram på er.
(Hoppas att jag inte fick er och tro att jag hade lagt upp ett nytt kapitel, hehe)
'
Tumblr_m2gnwxqybk1rtcsv2o1_500_large

Kapitel 10 - Sanna


Previous:
Plötsligt ringde det på dörren och jag tvingades slita mig själv från Louis. Jag följde efter honom ut i hallen, han öppnade långsamt dörren och utanför stod någon som var slående lik mig. Hon log stort. "Hallo Louis, long time no see!" sade hon med en tydlig tysk brytning, jag förstod direkt att det var.. "Sanna..." flämtade Louis.


Emmas perspektiv:
Hon log stort och brett, det var skräckinjagande. ”Who do we have here?” sade Sanna och såg på mig. Louis grepp om mig hårdnade och han svarade kyligt ”This is Emma, my girlfriend. What are you doing here Sanna? I’d like you to leave.”.  Sannas léende svalnade ”Oh my, we look very much alike Emma and I. For Christ’s sake Lou, give a woman a chance to explain herself. I know my behaviour has been awful in the past, and you have every right to doubt me but I have changed. I am not crazy-Sanna anymore, I’m just Sanna.” hon tystnade en stund och räckte sedan fram handen för att hälsa på mig ”Hi Emma, my name is Sanna Schwarzkopf. I used to be in a relationship with your boyfriend. When our relationship ended I went a bit overboard and I ended up with a restraining order against me. I was madly inlove with Louis and he detested me. It was heartbreaking, so after a couple of weeks trying to get around the restraining order I moved back home to Germany. I know this might seem very odd but I’m not crazy I was just crazy in love. The boys managed to get a restraining order against me by lying, I wasn’t stalking him – I was simply trying to get hold of him. I wanted to talk to him, explain my feelings for him but he refused to talk to me. Now I’ve forgiven Louis and the rest of the boys for what they did to me and for what they put me through and I’m here to explain my self so they can forgive me.”

Det hon sade gav mig en tankeställare, Louis var en som undvek konflikter till vilket pris som helst. Jag ville att hon skulle få förklara sig, hon hade tagit sig hela vägen från Tyskland för att be omförlåtelse, det var hon värd.

”Come in Sanna!” sade jag vänligt, Louis försökte protestera men jag tog ett fast grepp om Sannas hand och drog in henne i köket. ”Guys get in here, we’ve got a guest!” ropade jag till alla som befann sig i vardagsrummet.

 

Sannas perspektiv:

Det där hade varit alldeles för enkelt, Emma var ju helt sjukt lättlurad. Hon hade gått på snacket om att jag ville bli förlåten, nu var det dags att sätta igång med den verkliga planen. Äntligen skulle jag få min hämnd.


Jag är medveten om att kapitlet är extremt kort, jag ber om ursäkt! Jag har tyvärr inte tid att skriva ett längre kapitel, men jag ska åtgälda er - jag lovar.
Sanna verkar inte vara så oskyldig som hon fick det att låta eller vad säger ni?

Rörd.

Jag blir lika rörd varje gång någon tar sig tiden och kommenterar min blogg. Ännu mer rörd blir jag då kommentarerna oftast är helt otroligt fina. Jag ville egentligen bara säga att jag uppskattar varenda kommentar så himla mycket, att få vet att ni faktiskt tycker om det jag skriver gör mig så himla peppad att forsätta. Det finns inte ord som kan beskriva den känslan, att ni faktiskt tycker om novellen och vill att jag ska fortsätta. Jag blir helt varm inombords.
Det är för er jag spenderar flera timmar med novellen varje dag, det är för er jag skriver så fort jag kan så att ni åtminstone ska få ett kapitel om dagen, bara för er ♥
Känner mig så töntigt fylld av kärlek, era kommentarer gör mig alldeles... glad. Tror jag räknade till omkring 80 st kommentarer fyllda med komplimanger och fina ord sedan kapitel 5, åttio stycken. På sex dagar.
Töntinlägg till tusen, vet inte riktigt vad jag tänkte när jag fick för mig att skriva ett tack-inlägg så här klockan kvart i två. Men gjort är gjort, sort of. Har ju ännu inte klickat på "Spara & publicera".
Vill bara tillägga en sista sak, om ni har några undringar eller funderingar eller önskemål eller klagomål. Då vill jag verkligen att ni slänger in en kommentar, jag svarar på alla frågor jag får och jag tar åt mig av alla önske- samt klagomål. Alla.

Tack så mycket än en gång, ni är bästttttttttt.
'

Tumblr_lht58s1ezg1qfkcdp_large

Fråga!

Fick denna kommentar alldeles nyss och jag undrar om det är fler som skulle vara intresserade av ett extra långt kapitel nästa gång? Det skulle betyda att ni fick vänta längre än normalt på ett nytt kapitel, kommentera era åsiker!

Kapitel 9 - Making friends

Previous:

We’ve never fought before, so this is not me giving you a second chance. This is me giving you a chance to be you. I love you mate!”. Niall reste sig upp från sin stol och kramade om Louis, hårt.


Annas sätt att se på Harry var makalöst, jag föreställde mig hur hon sjöng ”When You Say Nothing At All” av Ronan Keating till honom. Det hela gav mig en idé. Jag reste mig upp och sade åt Emelie och Anna att följa med mig in i köket. Jag kunde se killarnas förvirrade blickar men valde att ignorera dem fullständigt. ”Okay girls, I have a plan!” de båda såg förväntansfullt på mig. ”Well, you have to admit that our boys are mainly in charge of the entertainment in this house?” de båda nickade, fortfarande lika förväntansfulla. ”Well, I saw the way you looked at Harry earlier Anna, it was like that song When You Say Nothing At All by Ronan Keating you know? Especially the part where he sings ”all day long I can hear people talking out loud, but when you hold me near you drown out the crowd”. Seeing that gave me an idea. We should perform, by that I mean sing and dance to that song, for our boys. How fun doesn’t that sound?”. Emelie var först att svara ”that sounds great to be honest, but I have an idea that could make it even better! Let’s call Holly and Jennifer to see if they would like to join us?”. Jag försökte febrilt minnas om jag någonsin hade hört talas om några vid namn Jennifer och Holly men det stod still. ”I’m sorry but who are Holly and Jennifer and why have I not heard about them before?”. Nu var det Annas tur att svara ”Holly is Zayn’s girlfriend, they’ve been together for a couple years now. Since way before the X-factor. Jennifer, or Jen as we call her is Niall’s girlfriend” Jag var nära att sätta min coca cola i halsen ”Niall’s what?! Since when does Niall have a girlfriend? He bloody told us all he had feelings for me yesterday? And I’m his best friend, like why hasn’t he told me?”. Jag märkte att de båda försökte undvika min blick. Det märktes tydligt att ingen av dem ville svara. Anna som var den lite mer modiga och utåtriktade av de två bestämde sig till slut för att svara ”Well, we know that they became a couple when you were in Sweden. The day after you left as a matter of fact. We both, including Holly, thinks that she is some sort of rebound girl, for him to get over you with. It’s all a bit weird, since he hit Louis and texted you that Louis was cheating on you when they were a couple. But we want Niall to be happy, so we just kind of welcomed her with open arms. And we want you to do the same, okay?”. Annas ord sårade mig nästan lite, det hon precis hade sagt fick det att låta som om jag inte ville att Niall skulle vara lycklig. ”Of course! Go ahead and call them Emelie, Anna and I will talk to the boys”.
'

Jag följde efter Anna in i vardagsrummet där de alla satt samlade framför teven som vanligt. Hon kröp upp i Harrys knä och han kysste henne länge och varsamt, de var verkligen ett riktigt vackert par. Jag slog mig ner bredvid min älskling och han lade armen om mig. ”We have something to tell you!” sade jag. ”So do we, but you first.” sa Louis ängsligt. ”We are going to perform for you later, Emelie’s in the kitchen right now calling Holly and Jen, they’ll be joining us as well!”. Jag lade märke till hur Niall omedvetet ryckte till när jag sa hans flickväns namn. ”Wow, that sounds like great fun. Can’t wait. Well, what we wanted to say was basically – Sanna”. Hela rummet fylldes av en konstig stämning när Louis sade namnet Sanna, även Anna fick ett konstigt ansiktsuttryck. ”I’m sorry, I’m not really following. Who is Sanna?”. Zayn harklade sig ”Sanna is the definition of trouble. About two years ago, around the same time as I met Holly, Louis had a relationship with a girl named Sanna. Sanna is a german girl who was madly in love with your boyfriend. He on the other hand did not share the same feelings for her, and he broke up with her after only a couple of weeks. That’s when it all begun. She started showing up randomly, she started following him around. She kept calling and texting all the time. In the end we managed to get a restraining order against her. After a few months we heard she had moved back home to Germany. Apparently she’s back in Doncaster now and we’re worried that she’ll come looking for Louis again.” Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, det verkade helt sjukt. ”I’ll handle her!” sade jag kolugnt. Alla började helt plötsligt skratta, och mina kinder antog en illröd färg. ”We used to be like that, all cocky. Then we actually met her, and let’s put it this way. We were not as tough after that. She is one scary bitch that one” sade Liam.

'
En timma senare var jag, Anna, Emelie och två jättesöta tjejer vid namn Holly och Jennifer samlade på övervåningen. Holly hade långt blont hår och stora bruna ögon, hon var liten och nätt. Jennifer hade lite kortare mellanblont hår och fina blå ögon, hon var dock något längre än Holly. "It's really nice to meet all of you, I hope Emelie informed you about what it is we're doing?" de båda tjejerna nickade och jag log. "Okay, let's get to it!". Jag kopplade in min iphone i en högtalare och njöt när Ronan's sköna röst fyllde rummet. Holly som var dansare hade snabbt slängt ihop en koreografi och vi alla satte igång och lärde oss den.

Det var härligt att för en gångs skull umgås med ett gäng tjejer, det var längesedan jag hade gjort något sådant.
Efter några timmars övande kände vi oss så gott som klara, satte på oss jättesöta vita klänningar som Jennifer hade haft med sig och sminkade oss. När vi var klara utbrast Holly ”We look perfect you guys!” och jag kunde inte låta bli att hålla med, helt perfekta.

Vi röjde undan i Louis stora vardagsrum och skapade oss en liten scen sedan ropade vi på killarna.

Musiken strömmade ut ur det väldiga surroundsystemet och vi började dansa, våra pojkvänner såg helt tagna ut när vi snurrade omkring förföriskt i rummet. Den fina dansen avslutades med att vi slog oss ner i våra pojkvänners knä och kysste dem ivrigt på munnen. Louis besvarade kyssen med samma iver och att döma av stönen som fyllde rummet gjorde de andra det också.

Plötsligt ringde det på dörren och jag tvingades slita mig själv från Louis. Jag följde efter honom ut i hallen, han öppnade långsamt dörren och utanför stod någon som var slående lik mig. Hon log stort. "Hallo Louis, long time no see!" sade hon med en tydlig tysk brytning, jag förstod direkt att det var.. "Sanna..." flämtade Louis.
'
Tumblr_m1zlyadh9l1rnnpl9o1_500_large

Kapitel 8 - Life

Previous:


"Hey! It's not funny? It really hurt. To be honest I was quite shocked though, I never ever thought Niall would ever hit me. He really loves you a lot Emma. And so do I...". Han förde sina mjuka läppar mot mina och kysste mig varsamt. Min alldeles egna prins.


Jag tassade försiktigt upp ur sängen och ner i köket. Jag och Louis hade kommit hem rätt sent igår så vi hade varken fått chans att prata med Niall eller de tre andra. I och med det så bestämde jag mig för att laga en riktig brakfrukost och sedan väcka dem. Jag kikade in i kylskåpet och plockade fram ägg, bacon, korv, tomater och apelsiner. Jag plockade fram stekpannor, plåtar och skärbrädor och började fixa som om jag aldrig hade gjort någonting annat. Hela huset fylldes av en hemtrevlig doft av mat.

Jag dukade bordet, pressade apelsinjuicen och smög upp för trappan för att väcka dem andra. Jag knackade försiktigt på Niall’s dörr ”Niall, breakfast’s ready!” jag kunde höra ett svagt grymtande inifrån hans rum som jag tolkade som svar och fortsatte gå längs med korridoren. Jag knackade på Liam’s dörr ”Liam! Bre…” mer hann jag inte säga innan dörren öppnades, istället för Liam så stod en nyvaken Emelie i dörröppningen

”Oh, hi.. I didn’t know you were here, lovely! Well breakfast is on the table, wake Liam up and come downstairs!”  sade jag, Emelie log. ”Oh don’t worry, lovely to see you again Emma! To spare you another shock, Anna stayed the night as well. See you in a few minutes.” hon stängde dörren om sig och jag knackade på den tredje dörren i korridoren ”Anna, Harry, breakfast’s on the table. Come down please!”.

Jag väntade inte på att någon skulle öppna dörren utan smög in i mitt och Louis’ sovrum. Jag klättrade försiktigt upp på sängen, smekte honom över kinden och pussade honom på pannan. ”Louis…” sade jag väldigt mjukt, ”breakfast is served, come one. Get up love”. Han öppnade långsamt ögonen och log. För varje andetag han tog spändes musklerna i hans bål, och jag kunde inte låta bli utan smekte honom varsamt över magen och upp mot bröstet, han rös. Han tog ett fast grepp om min nacke och förde mitt ansikte mot sitt. Han kysste mig intensivt och jag märkte att han andades snabbare. ”I want you… now” viskade han. Jag drog mig motvilligt tillbaka ”you know I’m not… ready.”. Jag rodnade och han log ”you can’t blame a guy for trying” sade han och kysste mig på kinden. Han tog min hand i sin och ledde mig ner för trappan.

 

Vi slogs oss ner runt bordet och jag började prata ”I have a few things I’d like to get of my chest. First of all it’s really nice to see you all again, I’ve missed you so much. I don’t know if you guys knew that Louis and I didn’t speak once while I was in Sweden because of a row? The reason to why I’m bringing this up when we’re not even fighting anymore is that we need some answers. Niall, why on earth did you think Louis was cheating on me?”. Niall drog efter andan och började prata.

”Emma, you know I’ve always loved you and I’ve always wanted the best for you… Always!” jag fasade inför fortsättningen. ”Well the thing is I like you. Ever since you came to England with me I’ve seen what a great girlfriend you are. Ever since you and Louis shared your first kiss I’ve had feelings for you. You and I have always been like siblings, we’ve shared our deepest secrets and being inlove with your sister is just plain wrong. Now I didn’t know how I’d solve this mess, I knew so well that I could never have you. So I made a plan, I sent you a text saying Lou was cheating on you and I hit him in the face. The reason to this was that if I couldn’t have you, I didn’t want anyone else to have you either. I’m sorry I did what I did to you Em, but the person that deserves an apologie the most is you Louis. I’m so sorry mate, I’m sorry for making up stories about why I was acting the way I did and I’m sorry for trying to break you and Emma up and I’m sorry for hitting you. I also want to apologize to you Zayn, I didn’t mean what I said about ”I’m not the one from Bradford”… I know you don’t hit people. I’ve really been down since I sent that text two weeks ago, I’ve felt so rotten. I understand if you can’t ever forgive me Louis. I do, because I wont ever be able to forgive my self.” tårar forsade längs hans ansikte och jag ville helst av allt bara resa mig upp och omfamna honom, men jag kunde inte. Det han hade gjort var verkligen fel, det var inte den Niall jag kände.

”I forgive you Niall. This past month has made me realize that everybody makes mistakes. I’ve realized that nobody’s perfect and that everybody, no matter what, deserves a second chance. I've also realized that if you value your ego more than your friends you end up loosing them. I don’t think you meant to hurt anybody Niall, I believe you got caught in this thing and you just couldn’t get out. We’ve never fought before, so this is not me giving you a second chance. This is me giving you a chance to be you. I love you mate!”. Niall reste sig upp från sin stol och kramade om Louis, hårt.

 

Kapitel 7 - Consequences

Previous:

"Hey, hope Sweden is fantastic. I love sweden. I really wish I didn't have to do this but I think Louis is cheating on you. I'm sorry bestie, I just really thought you should know. Love you.", jag kände hur jag tappade all färg i ansiktet, magen gjorde volter och jag hann precis rusa in i badrumet och böja mig över toaletten...


Emmas perspektiv:

Tårarna brände när de rann ner för mina kinder, de verkade aldrig ta slut. Ångesten som befann sig i min kropp hade lagt sig som en klump i bröstet som försvårade min andning. Jag kunde inte låta bli att klandra mig själv, det var mitt fel att jag nu låg i fosterställning på min säng och kämpade för att andas. Om jag inte hade sagt åt honom att hitta en annan tjej som var villig att offra sitt liv för honom så hade det är förmodligen aldrig hänt. Han var den som hade varit otrogen, iallafall enligt Niall, men det var jag som hade orsakat det. Jag kunde inte förmå mig själv att ringa honom, jag hade börjat knappa in hans nummer ett tiotal gånger men jag hade inte klarat av att trycka på 'ring'. Jag var arg och jag var sårad, ännu ett bevis på varför man inte kan lite på någon, tänkte jag för mig själv.
Det hade nästan två veckor sedan jag fick smset från Niall och jag hade ännu inte pratat med varken honom eller Louis, jag hade inte ens svarat på hans sms. Det fanns inget bra svar på ett sådant sms, vad förväntade han sig? Ett "shit vad synd, vad ledsen jag blir!" eller ett "fan då, aja alla gör misstag!". Nej det fanns helt enkelt inte ett svar på ett sådant sms.
'
Jag tittade på klockan, den visade 16:09 och jag försökte febrilt komma på hur tjugofyratimmars-klockan fungerade. Blev tvungen att ta upp min laptop från golvet och googla svaret, klockan var tio över fyra svensk tid, alltså tio över tre hemma. Mamma hade sagt åt mig att vara i lobbyn halv fem då besökstiden började tjugo i. Jag hade ingen vidare lust men jag kände inte heller att jag kunde hoppa över mitt sista möte med min mormor. Nu skulle tårarna åtminstone inte vara framtvingade.
'
Louis perspektiv:

Mitt hjärta värkte mer och mer för varje dag som gick, kunde hon inte bara strunta i sitt massiva ego och ringa mig? Jag förstod att hon också var sur, men jag orkade inte vara ifrån henne längre. Det hade snart gått en månad sedan vi hade vår dispyt på flygplatsen och det hade gått så långt att jag funderade på att bara ringa henne och be om ursäkt själv trots att jag ansåg att det var hennes fel. Jag älskade henne verkligen, frågan var bara om hon älskade mig. Om hon faktiskt älskade mig så hade hon väl ändå hört av sig vid det här laget?
Jag gick ner i mitt kök och fann Niall på en barstol, han såg fortfarande bekymrad ut. "Dude, what's wrong?" han reste sig från stolen, knöt handen och slog till mig i ansiktet. Jag hörde hur han snyftade och sade "I promised her I'd hurt whoever hurt her, I'm just sad it had to be you!". Han rusade upp för trappen och jag blev stående som ett frågetecken med blod forsande ur näsan. Vad var det egentligen som pågick? Hade alla plötsligt vänt sig emot mig? Jag böjde huvud bakåt i ett försök att få blödandet att avta. Tankarna virvlade omkring i mitt huvud, varför i hela friden skulle Niall av alla människor slå mig? Och vad menade han med "I promised her I'd hurt whoever hurt her, I'm just sad it had to be you!"? Jag fick ingen rätsida på någonting, det verkade bara inte rimligt att Niall som var lika skräckinjagande som en nyfödd pingvin skulle slå mig så hårt i ansiktet att jag började blöda näsblod. Jag funderade på att gå upp och konfrontera honom men jag vågade inte riktigt, vilket var något jag aldrig trodde skulle hända.
'
Jag damp ner i soffan och kikade på klockan, Emma skulle landa om exakt 10 timmar. Jag hade bestämt mig för att ta emot henne när hon landade med en bukett röda rosor, trots att vi var osams. Jag hade kommit fram till att jag helt enkelt älskade henne mer än vad jag brydde mig om vad hon kallat mig. Hellre lycklig med henne än olycklig utan henne när jag hade chansen att få tillbaka henne.
'
Emmas perspektiv:
'
Jag klev av planet och en känsla av panik fyllde hela min kropp, hur skulle jag kunna möta dem igen och låtsas som ingenting? Jag ville inte att mitt och Lou's bråk skulle gå ut över de andra. Jag skyndade mig ut till parkeringen där jag hoppades att min älskade Niall skulle stå. När jag kom ut fick jag istället syn på Louis. Jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig och tårarna brännde bakom ögonlocken. Vad gjorde han här? En månad utan att höra av sig en enda gång och nu stod han här med röda rosor och ett fett léende. Han började gå mot mig och jag kände hur tårarna långsamt började droppa ner för mina känder, än en gång. "How could you Louis? After all I said to you? After all I've done for you? How bloody could you?!" jag märkte att han såg på mig med en frågande blick. "I'm sorry, it was wrong. I wish I hadn't done it, I really do. But it's a bit late for that now, isn't it? And I'm sorry but you're not exactly innocent in this Em?!". Ilskan inom mig växte sig starkare, hur vågade han? "I beg your pardon? How am I NOT innocent in your infidilety?! I was only gone for a month Louis, four weeks..." skrek jag. Han såg helt ställd ut "I'm sorry what? My infidilety?" frågade han. "Don't play stupid Louis, I know all about it.. Niall sent me a text two weeks ago!" sade jag fortfarande lika arg. "Emma Kylie Jennah Flick, I have not been unfaithful to you. And what do you mean by Niall texting you 'all about it'??". Med ens visste jag att han talade sanning. "Well.. he texted me saying he thought you were cheating on me.". Louis rynkade på pannan "he sent you a text saying he THOUGHT I was cheating on you and you didn't even feel like you should ask me? I'm actually a bit disappointed in you..." jag rodnade "You're right, I'm sorry. And I'm sorry for what I said last month, you're not a selfcentred, egoistic pig at all. I love you.". Plötsligt ryckte Louis till "Now I know why Niall hit me! Still have to ask him why on earth he thought I was cheating on you though". Jag kunde inte hålla mig utan börjde skratta som en häst "Niall.. Hit.. You?!" lyckades jag få fram medans jag fortsatte att gapskratta. "Hey! It's not funny? It really hurt. To be honest I was quite shocked though, I never ever though Niall would ever hit me. He really loves you a lot Emma. And so do I...". Han förde sina mjuka läppar mot mina och kysste mig varsamt. Min alldeles egna prins.
'
6f4aef5e7f4511e18cf91231380fd29b_7_large

Vad tyckte ni om detta kapitlet då? Ganska mycket drama, älskart! Varför tror ni att Niall smsade Emma det där? Gissa på! Kram.
RSS 2.0