Jag satte mig försiktigt upp i den mjuka sängen och såg mig omkring, ingenting i rummet kändes bekant och paniken började smyga sig på. Jag satte ner fötterna på den mjuka heltäckningsmattan, klev fram till väggen och granskade noggrant fotot som hängde framför mig. Genast insåg jag var jag befann mig, hemma hos Louis Tomlinson i Doncaster. Jäklar vad pinsamt, jag hade somnat i hans säng och det värsta var att jag inte mindes någonting av det, tänkte jag för mig själv. Jag granskade mig själv i spegeln, håret var lite rufsigt men på det hela taget såg jag helt okej ut. Jag öppnade försiktigt dörren, såg mig omkring och gick ner för trappan. I vardagsrummet fann jag killarna, och två tjejer som jag aldrig tidigare hade sett. Niall bokstavligen flög upp ur soffan och omfamnade mig, och en känsla av trygghet infann sig genast i min kropp. Niall presenterade mig för de två främmande tjejerna och jag fick reda på att Anna var tillsammans med Harry och Emelie med Liam, de verkade båda som riktigt bra genuina tjejer och jag såg fram emot att få spendera tid tillsammans med dem. Vi satt en lång stund och bara pratade, och självklart dök frågan om jag och Niall var ett par upp, följt av ett "Va? Skojar ni? Ni är ju som gjorda för varandra!".

Senare satt killarna och jag runt matbordet och delade på en pizza, "killar, det här har varit den konstigaste veckan i hela mitt liv. Först får jag reda på att min bästa vän sedan födseln är känd och att jag ska flytta till england, senare får jag träffa er och först då börjar jag inse att allt det här faktiskt händer på riktigt. Sedan ramlar jag baklänges och det sista jag minns är att Louis håller i mig, plötsligt vaknar jag i ett rum jag aldrig sett förut och får panik, jag tassar ner för trappan och ser er sitta i soffan som om ni vore vilka som helst och till råga på allt har ni inte sagt ett knyst om vad som faktiskt hände mig igår kväll? Inte schysst".

Jag reste mig från stolen, svepte min kofta runt om mig och gick in i vardagsrummet. Efter några minuter slog sig Louis ner i soffan brevid mig "Em, skulle du kunna lyssna på mig en stund?" jag vände mig mot honom och nickade, han tog min hand och såg djupt in i mina ögon "vi har inte riktigt diskuterat det som hände dig igår, så det enda jag kan göra är att tala för mig själv. Okej?" jag nickade än en gång. "Niall berättade att hans bästa kompis skulle flytta hit med honom, han berättade lite om dig, vad du hette, hur du såg ut och hur du var. Man kunde riktigt känna hur viktig du var för honom när han talade, och jag tror att vi allihop greps av det. Jag hade höga förväntningar om dig, han hade beskrivit dig som rena rama ängeln och jag var nästan rädd för att bli besviken. Men när du klev in igenom min ytterdörr var det som om allting stannade upp, du utstrålade sådant lugn och sådan självsäkerhet att jag nästan blev snurrig. Men framför allt greps jag av hur vacker du var.." han avbröt sig, och såg på mig och log där jag satt med tårar i ögonen "och helt plötsligt såg jag hur dina ögon rullades bakåt, och hur du började falla baklänges. Jag tvekade inte en sekund utan fångade dig omedelbart, du tittade upp mig och du var så blek att jag blev livrädd. Sedan försvann du, dina ögon stängdes och du var borta. Jag bar upp dig till mitt rum, bäddade ner dig i sängen och satte mig på golvet och bara såg på dig, jag vet inte hur länge jag satt där men jag kunde inte lämna dig ensam. Klockan åtta kom Zayn upp, han berättade att de ringt till sjukvårdsupplysningen men att det inte var någon fara med dig, du behövde bara sova. Jag gick motvilligt ner och lade mig i soffan, med en gnagande känsla av oro inom mig.." utan att tänka mig för lutade jag mig fram och kramade om honom, med tusen tankar virvlande i huvudet. Den här killen hade nyss suttit och öppnat sig helt för mig, han hade delat med sig av sitt allra innersta och bara det gav mig fjärilar i magen. Han släppte taget och såg på mig igen "Niall klandrar sig själv för det som hände dig, jag vet inte om du har tänkt på det. Men han är väldigt hårt mot sig själv för det som hände dig igår kväll". Jag insåg att han hade rätt och sade "jag gissade nästan det, han klandrar alltid sig själv. Jag ska prata med honom". Plötsligt lutade han sig fram som för att kyssa mig..