Previous:
-
Jag kämpade inte emot, jag insåg att det var över. Jag borde helt enkelt ha lyssnat på Louis från början. Min älskade Louis. Trots att smärtan var olidlig fällde jag inte en tår, jag följde bara lydigt med Harry och Niall ut ur mitt hem utan en aning om var jag skulle ta vägen nu..

Vi satte oss i bilen, ingen sade ett ljud. Tystnaden var olidlig. Jag ville skrika och gråta, jag ville hata honom men jag kunde inte. Varje gång jag försökte tänka på honom var det som om någon stötte trehundra knivar genom mitt bröst. Det gjorde så himla ont men mina kinder förblev snustorra. Jag hade inte ens märkt att bilen började rulla när Niall försöktigt petade på mig och sade ”We’re here..”. Jag ryckte till som om någon väckt mig ur en extremt djup sömn trots att jag var klarvaken. Jag kände mig helt snurrig och borta ”where are we Niall?” klämde jag ynkligt fram. Han harklade sig lite försiktigt ”We are in Holmes Chapel, Cheshire. We’re all going to stay at Harry’s from now on. Okay bub?”. Jag nickade bara till svar. Jag hade inte orken att svara, vad skulle det göra för skillnad om jag ansträngde mig för att klämma fram ett svagt ja eller nickade lite lätt? Niall ledde in mig i det som skulle vara mitt rum, jag lade mig ned på sängen och suckade djupt. Han ställde sig brevid sängen och såg oroligt på mig ”I’ll be in my room next door if you need me, I love you.” sedan smög han ut och stängde dörren efter sig. Jag undrade om det var såhär det kändes att vara deprimerad. Jag hade ingen ork, ingen energi alls. Det var som om Louis sugit ut all min energi i stunden han berättade att det var slut mellan oss. Jag hade egentligen lust att bara ligga här och dö. Jag tror att jag nickade till några gånger, tröttheten var överväldigande. När jag vaknade till för säkert tionde gången gick min hjärna på högvarv. Jag undrade egentligen vad han såg i Sanna? Visst var hon slående vacker men hon var skräckinjagande och bossig. Det var någonting med henne som inte var riktigt rätt. Jag önskade att jag kunde gå tillbaka i tiden och ändra det förgångna. Det var förmodligen mitt fel, precis som Louis sagt.
-
Harrys sköna stämma nådde mina öron och jag väcktes ur mina djupa funderingar ”dinner’s ready honey” sade han. Jag såg på honom ett ögonblick och kunde inte undgå att märka de tydliga tecknen på att han hade gråtit som fanns i hans ansikte. Vid närmare eftertanke såg han faktiskt riktigt förstörd ut. Håret var instoppat i en mössa, ansiktet var blekt och livlöst och hans kinder var röda och svullna. ”Are you okay Harry?” frågade jag försiktigt. Jag insåg att jag helt hade ignorerat det faktum att maten var klar men kom snabbt på andra tankar igen. ”No.” svarade han kort. Jag gjorde världens kraftansträngning, reste mig upp och drog ned honom i sängen. Om det var någonting jag prioriterade högt i denna värld så var det utan tvekan mina vänner. Var någonting fel så var jag tvungen att veta vad, speciellt när det gällde mina allra närmsta. Jag värderade mina vänner över min familj, hur hemskt det än lät så var det så det var. Mina föräldrar hade aldrig gjort någonting för mig, förutom att hålla mig instängd i lilla Mullingar. Mina vänner å andra sidan hade hjälpt mig utvecklas som person, de hade funnits där i vått och torrt. De var min familj.

”I’m not going to beat about the bush, tell me – what’s wrong?” sade jag stressat när jag insåg att jag varit tyst alldeles för länge. Han suckade djupt, kliade sig i ögat och såg på mig. ”There are times when I wonder if you are retarded or just really slow. My best friend in the whole wide world just broke up with one of my best friends, got together with a girl I absolutely despice and kicked me out of his home. What’s not wrong? I’m sad, I’m angry, I’m furious, I’m heartbroken, I miss him and I hate him at the same time. Because, and this might come out a bit gay but never mind, I love him with all my heart. I would choose him over Anna, if I had to. I love her to pieces, but he’s my Louis you know? Or at least he was. And the fact that he chose Sanna over me hurts more than you could ever imagine, okay if he had chosen you over me. But Sanna of all people..” han slutade prata och torkade bort några tårar som börjat rinna ned för hans kinder. Jag tog ett fast grepp om honom och kramade honom länge och hårt. ”I know what you’re going through, I think, I thought he was the love of my life and he broke my heart. Into tiny little worthless pieces. It’s like I’m nothing more than a shell anymore, I don’t have any strength or energy left. I don’t even have enough energy to cry. I haven’t cried yet, at all. I’m really starting to scare myself, what if I’m depressed? I’ve read all about these girls who got really depressed and then killed themselves and I don’t want that to happen to me. I’ve still got stuff to live for even though I’m in a bad place right now. I believe I’ll be fine, somehow.”. Jag kände mig som en värdelös människa när jag satt där och blåljög honom rätt upp i ansiktet, jag trodde inte på de orden jag nyss yttrat. Jag visste att det här var någonting som aldrig skulle ordna sig. Jag skulle föralltid vara trasig. ”Thank you Em, really – thank you. It’s so much easier now knowing I’m not going through this alone. I’m so glad I have you!” jag pussade honom på kinden och log, fan vad genomvidrig jag var. Fast vem vet? Det kanske skulle hjälpa honom att läka, och då hade jag ju i alla fall åstadkommit någonting. Att låtsas vara stark var dock inte min starka sida, men jag var helt enkelt tvungen. Det kunde ju faktiskt gälla liv och död.
-

-

Louis perspektiv:
Repen skar in i mina handleder, det sved något otroligt mycket. Trots det kunde ingenting överträffa den smärtan som jag kände av i bröstet. Det var som om någon repeterat sköt brinnande pilar genom mitt bröst. Varje gång jag tänkte på Emma genomsyrades hela min kropp av en smärta så grov att mina lungor inte fungerade som dem skulle. Jag fick tvinga mig själv att tänka på någonting annat för att kunna andas igen. Jag såg mig omkring i rummet, det var mörkt och luktade instängt. Den här källaren hade nog aldrig användts tidigare, tänkte jag för mig själv. Jag ryckte till och rätade automatiskt på ryggen när jag hörde det genomträngade ljudet av hennes stilettklackar på väg ner för källartrappen. ”How are you liking the dark sexy?” retades hon. ”I figured tying you to a chair would calm you down, stop thinking about that filthy little woman and accept the fact that we’re a couple now”. Ilskan bubblade inom mig, hon var fullständigt medveten om exakt vilka knappar hon skulle trycka på för att göra mig fullkomligt rasande. ”Shut the fuck up you disgusting piece of shit!” skrek jag henne rakt i ansiktet. Jag ångrade det snabbt, det var mitt tidigare vredesutbrott som lett till att hon bundit fast mig vid en stol i min egen källare. Jag reflekterade som hastigast över hur mycket makt man egentligen får om man äger ett vapen. Plötsligt fick jag en idé, jag hade ett svagt minne av att det fanns ett vapen gömd i denna källare. Nu gällde det bara att lyckas uppehålla Sanna tillräckligt länge så att jag både kunde ta mig loss från repen och genomsöka källaren. Plötsligt kände jag Sannas fuktiga handflata mot min vänstra kind, smärtan brände. "I don't know if you've realized or not, but you ruined my life and I'll do whatever it takes to ruin yours. Even if it means having to kill you.."
-