Kapitel 13 - Reunion.

Previous:
Plötsligt kände jag Sannas fuktiga handflata mot min vänstra kind, smärtan brände. "I don't know if you've realized or not, but you ruined my life and I'll do whatever it takes to ruin yours. Even if it means having to kill you.."
 

Louis perspektiv:
Jag hade ingen som helst aning om var vapnet fanns, men fast besluten om att överleva så började jag genomsöka källaren. Jag hade lyckats lossa repen runt mina handleder och Sanna hade som hastigast lämnat mig efter ett telefonsamtal. Jag visste inte om hon snart skulle vara tillbaka men valde att chansa, hade jag tur så skulle hon vara borta någon timme och det skulle förhoppningsvis ge mig tillräckligt med tid för att hitta vapnet. Jag reste mig på vingliga ben och sökte med ögonen efter en ficklampa. Jag gick på ren känsla och fann en på en gång, det var konstigt att jag visste så mycket om ett ställe jag knappt kunde minnas att jag någonsin varit i. Jag tände ficklampan med skakiga fingrar och började hastigt rota runt i lådor, efter en knapp kvart fann jag en hård tung låda av metall. Jag lyfte upp den osäkert och hoppades innerligt på jackpot. Mitt hjärta började slå när jag fattade tag om vapnet. Jag insåg att det här betydde att jag skulle överleva. Ändå var det någonting som inte kändes riktigt bra, jag skulle aldrig klara av att leva med vetskapen om att jag hade tagit livet av en annan människa. Inte ens om det var en människa som önskade livet ur mig.
-
Jag visste att tiden var knapp och att det var mycket som stod på spel, jag gjorde snabbt upp en plan och rusade upp på övervåningen. Jag låste in mig i badrummet och tackade gud för att Sanna inte varit smart nog att genomsöka mina fickor. Jag förklarade med lugn och stadig röst vad som hade hänt och var jag befann mig för polisen. De lovade att de skulle vara på plats inom tio minuter, jag sjönk ned på badrumsgolvet för att vänta in Sanna. Precis som jag hade hoppats dök hon upp bara några minuter senare, så fort jag hörde hennes stilettklackar klapprandes mot källartrappan så låste jag försiktigt upp badrumsdörren och låste ljudlöst dörren till källaren. Hon var fast där nere och det skulle hon snart bli varse om. Med vapnet i ena handen och telefonen i andra sjönk jag ned på en kökstol där jag hade full kontroll på både vad som hände utanför huset och nere i källaren.
-

”You can do this Louis, just breathe, the police will be here any minute now” satt jag och upprepade för mig själv. Jag hade inte tid att vara rädd, mina tankar var fullkomligt sprängfyllda med det faktum att jag förmodligen alldeles snart skulle få återförenas med Emma. De dygnen jag tvingats vara borta från henne hade fått mig att inse att det var henne och ingen annan jag ville ha. Livet var verkligen inte värt att leva om jag inte hade henne vid min sida. Jag väcktes ur mina tankar när jag hörde en bil parkera framför huset, jag suckade av lättnad när jag såg de gälla färgerna och den blå texten som talade om för mig att polisen var här och att jag var i säkerhet. Jag vinkade in dem och pekade mot källardörren. De smög försiktigt fram med varsitt vapen i högsta hugg. De öppnade dörren, tryckte på strömbrytaren och smög sig ned för trappan. Jag vågade mig inte fram till dörren men hörde irriterande frustningar som jag antog kom från Sanna. Några minuter senare kom de två poliserna upp för trappan med Sanna i handklovar. Hon såg på mig, hennes blick borrade sig in i min. ”I will kill you, maybe not today but I swear to God that one day I will ruin your life the way you’ve managed to ruin mine”. Den ena polisen såg på henne med förbryllad blick ”did you not get any of the ’anything you say can and will be held against you in court’?” hon blängde tillbaka ”of course I did, I just don’t see how there’s any harm in being honest? You know I want to kill him and I’ll be sentenced after that either way. Right? In the end justice will rule, and me ruining his life after he has ruined mine is nothing but fair.”. Jag tackade poliserna och försvann ut ur huset. Jag sprang in i skogen och drog upp mobilen ur fickan, jag bläddrade fram Harry’s nummer och tryckte på call.

-Emmas perspektiv:

”Oh my God, this can not be happening, please do tell me that you are joking!” skrek jag åt Harry i ren desperation. ”Stop acting like a psycho bitch, I just told you that the man that you love with all your heart is all yours and on his way over here and this is the way you react?” jag kände hur frustrationen växte inom mig och svarade argt ”I fucking slept with Niall okay?! I had sex with Niall, who is one of Louis’ best friends and he will never forgive me. I cheated on my boyfriend. I wish I was dead”. Jag hörde hur Harry suckade djupt. ”Emma, don’t be so sure, even the people closest to you can surprise you. My advise is when Louis gets here you tell him the whole story, from start to finish and if, which I very much doubt, he reacts the way you think he will then you’re aloud to say those things. Just don’t take things out in advantage, especially not when this is a situation you’ve never been in before which means you can not know how he is going to react. Come here, give Harry a hug.” Jag gick motvilligt fram och lät mig omfamnas av hans starka armar och snyftade uppgivet fram ett ”I really hope you’re right”.

 

När dörren öppnades och Louis klev in i huset fylldes jag plötsligt med sådan längtan efter att få röra vid honom igen att jag blev osäker på ifall en människa faktiskt kunde sprängas, och i så fall hur lång tid jag hade på mig innan det skulle ske. Det blev plötsligt så påtagligt att vi inte setts under en lång tid. Så fort jag fångade hans blick kunde jag riktigt se hur hela han lös upp, han log inte bara utan han utstrålade glädje med hela kroppen. Ett vitt ljus såg ut att omringa honom och jag kunde inte låta bli att le. Genom all förtvivlan och oro över vad som skulle ske när Louis fick höra vad som hänt, kunde jag inte låta bli att le. Han sprang fram och lyfte upp mig i ett hårt grepp, oron inom mig växte men jag kunde inte låta bli att krama honom, om inte hårdare, tillbaka. Han bar in mig i vardagsrummet och såg mig djupt i ögonen ”Emma, I love you and I will do my best to not have to spend another minute away from you, ever again. You are perfect.”. Det högg till inom mig när han uttalade den sista meningen, jag var ju allt annat i perfekt – i synnerhet nu när jag klantat mig något alldeles ofantligt. ”Well, there’s something I need to tell you. When you were gone I was feeling really low, I guess I was kind of in a state of depression. As you know Niall and I have always been very close and well somehow we ended up sleeping together.”

”What the hell are you talking about Emma? We’ve never slept together! What makes you say that?”. Jag såg storögt på honom och försökte febrilt minnas hur man pratade. ”Well, one night I was really low and you came into my room and I remember you gave me a kiss and then when I woke up we were both naked and I just figured that we had.. you know, that we slept together? I just put two and two together.” Niall suckade djupt ”what really happened was – you had been in bed for a week straight, you hadn’t eaten anything and you were just totally apathetic. So I figured I had to do something. I went into your room to keep you company, after a while I figured that I might as well spend the night in your room. Like old times. And the being naked part, I don’t really have an explanation for. I guess we both must’ve undressed in our sleep because it was hot or something. One thing I am one hundred percent certain of is that we didn’t sleep together. I would never take advantage of you like that and I would certainly not do that to my best bud Lou either. Okay? You’re good, you haven’t done anything wrong babe.”. Han kramade om mig, lämnade rummet och innan jag visste ordet av grät jag alldeles hysteriskt. Louis som fortfarande inte hade sagt något klappade mig varsamt på ryggen i ett försök att trösta mig. ”I thought I had ruined everything, you know? I thought I had broken the one thing I value the most in this world. Our relationshop. I would kill and get killed for you Louis, I love you more than words can say. When I think of you my heart expands to the point of where I actually think my chest is going to crack open. The amount of love I have for you is surreal, I can not imagine a life without you. A few weeks made me apathetic and depressed, imagine what years could do to me. I just, I just love you so much. There aren’t actually words!” Han log, det där leendet som gav mig en miljard fjärilar i magen och sade "I love you too Emma".


RSS 2.0