Previous:

“Em, jag har redan tagit hand om det där. Du ska med, allt är klart. Vi åker om två dagar!” jag slog armarna om halsen på honom “Du är världens bästa vän, jag älskar dig” lyckades jag på något märkligt sätt snyfta fram.

Jag nöp mig lite lätt i armen, som för att se om jag drömde och såg mig sedan omkring ytterligare en gång men allt var sig likt. Jag såg på Niall och log, han satt brevid mig och sov i någonting som såg ut som en gigantisk sparkdräkt.

Jag reste mig upp ur den förvånansvärt bekväma stolen och började utforska privatplanet, bakom ett drapperi hittade jag en kartong fylld med tidningar som jag började rota i, jag fann tidningar som Teen Now, Top of the Pops och Cosmo. Jag plockade ut de jag kände för att läsa och lade dem åt sidan när jag plötsligt kände en hand på axeln. Jag vände mig snabbt om och såg en flygvärdinna med bister min “Vad tror du att du håller på med unga dam?” jag sneglade ner på tidningarna och log “Plockar bara åt mig lite att läsa, ska återvända till stolen nu” sa jag försiktigt. Hon såg allvarligt på mig och sade “För det första är vi på väg ner för landning så det vore bra om du återvände till din plats, för det andra så är de här tidningarna privata, vilket du borde ha förstått eftersom de var gömda här bakom. Seså, tillbaka till din plats nu!”.
Jag lade tillbaka tidningarna i lådan, sköt in dem bakom drapperiet och gick tillbaka till stolen “surkärring” muttrade jag för mig själv.

Jag puttade försöktigt till Niall och sa "hörru sömntutan, vakna nu, vi ska landa!", han drog långsamt ned dragkedjan på sin sparkdräkt, gnuggade sig i ögonen och gäspade till svar. Jag log, folk hemma i Irland påpekade alltid att de tyckte att det var så konstigt att vi aldrig blivit ett par, så som vi såg på varandra. Jag hade aldrig riktigt förstått vad de menade, jag betraktade Niall som den bror jag aldrig fick, våra mammor var bästa vänner och vi hade hängt ihop sedan födseln. Jag pussade honom på kinden och sade "minns du att folk hemma i Irland alltid påpekade att vi borde bli ett par 'så som vi såg på varandra'?" han skrattade till och nickade "det skulle ju för sjutton gubbar nästan räknas som incest, med untag för att vi faktiskt inte är syskon.. men det känns ju så!" han såg på mig och nickade "incest enligt oss iallafall" sade han.

När planet hade landat och kaptenen släckt säkerhetsbältskylten reste vi oss snabbt upp, tog vårat handbagage och gick av planet. Lite rädd för att komma bort tog jag tag i Niall's hand och kände mig genast tryggare, vi gick genom den relativt ödsliga flygplatsen hand i hand. Niall verkade bombsäker på var vi skulle, så jag förlitade mig på honom och lade inte mycket tanke på omgivningen. När vi gått i vad som kändes som en evighet stod vi plötsligt ute på en parkering framför en gigantisk vit Cadillac Escalade med tonade rutor, den fuktiga engelska luften slog emot mig och allting började snurra, jag kunde inte riktigt greppa att jag var i England, och att det här hände på riktigt. 
När jag lyckats samla mig utbrast jag plötsligt "men vårat bagage då? Niall, du glömde bagaget" jag började ångra att jag hade förlitat mig på honom och började gå tillbaka in mot flygplatsen, jag hörde steg bakom mig och kände hur Niall tog tag i mig "Paul är och fixar bagaget oroa dig inte! Kom så går vi och sätter oss i bilen, du ser lite omtöcknad ut", jag följde snällt med honom till bilen och suckade av lättnad när jag damp ner på sätet. Han såg oroligt på mig med sina underbara ögon och jag log "oroa dig inte, allt är helt surrealistiskt bara. Jag kan inte förstå att jag är i England, ännu mindre att du är känd nu!" jag tänkte tillbaka på alla 14 åriga tjejer som kommit skrikande emot oss när vi klivit av planet, Niall hade dock hanterat det som vilken kändis som helst och en kort stund senare hade alla tjejer varit nöjda.
Han såg bekymrat på mig och sade "det är mitt fel att du känner såhär, jag borde ha berättat om det hela för dig redan från början. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, jag ville skydda dig och jag ville att det här skulle bli en stor överraskning för dig. Den kanske blev lite väl stor? Förlåt mig Em!" han såg så ångerfull ut att det högg till i hjärtat och jag ångrade snabbt att jag formulerat mig som jag gjort "lilla vän, det är inte ditt fel! Jag är glad att du inte sa någonting, den här överraskningen är den bästa jag har fått i hela mitt liv. Klandra inte dig själv för någonting, jag behöver nog bara lite mat i magen och en god natts sömn, sedan är jag i form igen!" sa jag och log.

Vi hade varit så inne i vårat samtal att vi inte hade märkt att Paul kommit med våra väskor och börjat köra från flygplatsen. En kvart senare stod vi utanför ett stort hus, jag ryckte tag i Niall och frågade förvirrat "Var är vi någonstans? Vems hus är det här?" han skrattade till och svarade roat "vi är i Doncaster, det här är Louis hus. Kom så går vi in, grabbarna väntar på oss där inne". Min mage gjorde volter, men jag bet ihop och gick självsäkert mot huset. Niall knackade på, inifrån hördes steg och glädjerop, dörren flög upp och där stog fyra killar med världens utstrålning. Vi klev in i hallen, en kille med mörkt hår och vackra bruna ögon tog min hand och presenterade sig "hej jag heter Zayn, Zayn Malik. Vi har hört massor om dig, så kul att äntligen få träffa dig Em!" jag log och nickade. Utan att jag visste ordet av stod ännu en kille framför mig, han hade underbart brunt lockigt hår "hej, det är jag som är Harry, Harry Styles. Härligt att äntligen träffa dig Emma!" jag log och nickade ytterligare en gång. Två killar till presenterade sig som Louis och Liam, och mitt huvud började för tredje gången idag snurra, hela situationen var så surrealistisk. Jag kände hur jag började falla bakåt, det sista jag kände var någons armar runt om mig, jag tittade upp och såg Louis med en kraftig oro i blicken. Sedan blev allting svart.

Vet inte hur ofta jag kommer kunna uppdatera nu när skolan börjar och så, ska iallafall försöka hinna med 3 kap/ i veckan. Vore jättesnällt om ni ville komma med feedback, det gör mig peppad att skriva, tack! xx

Jag reste mig snabbt upp ur soffan och stirrade på honom, “Niall,  Mullingar kommer inte vara sig likt nu när du åker här ifrån..”, han tittade skuldmedvetet ner I marken, “Em, jag har inte varit helt ärlig mot dig” han tittade upp och hans intensivt blåa ögon såg djupt in i mina “jag ska inte bara flytta till England, jag ska dit för att jobba, saken är den att det är mycket du inte vet, och jag tycker att det är dags att du får reda på sanningen om mig” jag tittade oförstående på honom och han fortsatte prata “du vet vad min största dröm är, eller hur?” jag log “ja men det är väl klart att jag vet! Din största dröm är att bli en världskänd artist vilket kanske inte är helt lätt när man bor i en liten håla som Mullingar” sa jag och skrattade.
“Em, jag är en världskänd artist. Jag är en femtedel av det brittiska pojkbandet One Direction” jag gapade och försökte febrilt komma ihåg hur man pratade “One Direction? Vilka är det?” stammade jag fram, nackdelen med att bo ute på den irländska landsbygden var hur avskärmad från omvärlden man blev när man inte hade tillgång till varken internet eller tv.
“One Direction består av Louis Tomlinson, Zayn Malik, Liam Payne, Harry Styles och så sjävklart mig. De killarna är så goa, du skulle gilla dem Em!” jag log när jag insåg att han kände mig tillräckligt väl för att kunna säga så, sedan kom tårarna som jag krampaktigt försökt hålla inne.

Niall drog ned mig i soffan, lade armarna om mig och tittade på mig “Em, jag har fortfarande inte berättat allt” sade han varsamt, jag såg på honom och han fortsatte prata “låt mig formulera om det jag nyss sa, du kommer att gilla dem och jag är hundra procent säker på att de kommer att tycka ännu bättre om dig” jag satt tyst en lång stund innan det började gå upp för mig vad han faktiskt menade “menar du att, nej jag vågar inte ens tänka tanken” han skrattade till “fegis, du ska följa med mig till England, ja om du vill såklart?” tårarna började än en gång rinna ner för ansiktet men den här gången var det lyckotårar. Jag slog armarna om halsen på honom och sa “det är väl för sjutton självklart att jag vill? Men Niall, mina föräldrar kommer aldrig låta mig flytta utomlands..” han avbröt mig och sade “Em, jag har redan tagit hand om det där. Du ska med, allt är klart. Vi åker om två dagar!” jag slog armarna om halsen på honom “Du är världens bästa vän, jag älskar dig” lyckades jag på något märkligt sätt snyfta fram.

Hej på er! 

Det här är en fanfic, alltså en novell, som handlar det engelska "pojkbandet" One Direction.
Jag skulle bli jätteglad om ni kommenterade vad ni tyckte efter varje kapitel, kram Matilda.