Emmas perspektiv:
Jag kände mig duktig, jag hade för första gången i mitt liv tagit ett beslut som inte var baserat på vad jag kände utan vad som faktiskt var rätt.

”Is anyone up for a cup of tea? I’m sorry, that was a silly question I’ll put the kettle on. Would you like a cup as well Sanna?” sade jag och försökte låta avslappnad och artig trots att jag av någon anledning kände mig otroligt nervös. Jag rotade djupt ner bland mina känslor och insåg att det hade med att göra att jag betedde mig som en vuxen. Jag hade nyss bjudit in en person i huset där jag bodde, utan föräldrar, med min pojkvän. Jag hade nyss tagit ett beslut som var baserat på rätt och fel. Jag var inte längre ett barn och det skrämde mig otroligt mycket. Samtidigt som självständighet var det jag kämpat för sedan dagen jag fyllde 15 så kändes det väldigt läskigt. Jag hade nu ingen att falla tillbaka på, nu var det på riktigt och jag var tvungen att stå på mina egna två ben i alla lägen. Visst fanns Louis där för mig om jag behövde honom, men som vuxen var man tvungen att lösa sina egna problem. Då slog en annan tanke mig; var jag verkligen vuxen? Jag hade inte ens fyllt arton än, dock var min födelsedag bara några månader bort. Jag hade i hela mitt liv föreställt mig att man var vuxen först då man hade en fast anställning och räkningar att betala. Nu insåg jag hur fel jag hade haft. Så fort man lämnar sitt trygga hem är man tvungen att växa upp oavsett ålder, annars överlever man inte. ”Yes, thank you darling!” svarade Sanna ännu artigare.

Jag serverade alla varsin kopp té, slog mig ned kring bordet och sade ”So, from what I heard out there you have got quite a story to tell?”. Sanna såg på mig och nickade långsamt ”I do, you’re right”. Jag såg mig omkrig i rummet och märkte att Louis såg på Sanna med en underlig blick, som om hon facinerade honom. Någon avsmak eller dylikt fanns i alla fall inte i hans blick. Jag kände ett styng av svartsjuka inom mig, hur var det ens möjligt? Han hade ju alldeles nyss sagt att han inte ville ha henne här? Louis påhittade otrohet hade gjort mig nojjig. ”But before I start I’d like to have a word with Louis, in private” sade hon och log oskuldsfullt. Jag märkte hur Liam gjorde sig redo att protestera men Louis tystade honom och följde efter Sanna ut i vardagsrummet. Efter en lång stunds tystnad öppnade Harry försiktigt munnen ”Why the fuck did you invite her in? You have no idea what she is capable of Emma. No idea”. Hans röst var hård och anklagande och det skrämde mig, Harry var vanligtvis aldrig orolig över någonting.
'

Louis perspektiv:
”Okay Louis, this is what we’ll do. You are going to pretend that the few feelings you once had for me are back but ten times stronger. You are going to break up with Emma and take me back. Got it?”. Jag försökte febrilt förstå om hon verkligen menade allvar, hur mentalt sjuk var denna kvinna i så fall? ”Why the fuck would I do that?!” sade jag och höjde rösten en aning. ”Shh keep it down you idiot!” väste hon. ”You’re going to do exactly as I say.. Got it?”. I samma stund som hon uttalade de sista två orden kände jag hur någonting pressades mot min rygg. Som av en reflex försökte jag vända mig om för att se vad som precis hade pressats mot min rygg. ”Do not move nor make a sound, just play along. I’m not afraid to shoot you Lou, and I’m not afraid to hurt the ones you love either. Okay?”. Jag nickade så lugnt jag kunde, jag ville inte visa henne att hon skrämde mig. ”How will I know you won’t hurt them if I play along?” frågade jag med bestämd röst. ”I have a gun held to your back and you STILL think you can call the shots? Bloody hell, you haven’t changed a bit. I’m in charge now Louis, not you. This is what we’re going to do; we’re going to go out in the kitchen and you’re going to tell your friends and Emma that we’re back together and that you want them all to leave. Don’t ask me where they’re supposed to go because I don’t know and I don’t care. Now, let’s get to it!”.

'

'

Emmas perspektiv:
Jag märkte direkt att någonting var fel när de kom tillbaka in i köket. Det var någonting i Louis blick som gjorde mig orolig. Det faktum att Harry nyss hade skällt ut mig gjorde inte saken bättre. Jag hann precis skymta en tår i Louis ögonvrå innan han kliade sig i ögat. Vad var det egentligen som pågick? Han slog sig ned kring bordet och harklade sig ”What I’m about to tell you is an announcement filled with both joy and sorrow. First of all I want to tell you that I’m sorry for what I’m about to say. Second of all I just wish you could all support me in this decision. As soon as I set my eyes on Sanna again I was scared because all the feelings I once had for her were back, only this time a lot stronger. I knew this meant that I’d be breaking your heart Emma. I tried to make her leave but because you are as stubborn as you are you invited her in and this is what happened. I guess that somehow this is all your fault. I’m really sorry but I think this is the best thing for both of us. Sanna and I have a past and my feelings for her seem to be stronger than my feelings for you. I love her a lot. I don’t mean to rub it in but I just need you to understand that we’re over, you and I do not longer exist Emma. And lads, hope you can support me like you normally do. I love you all. I’d very much like you to leave now..”. När han slutat prata försvann han ut ur rummet och lämnade oss alla, inklusive Sanna, sittandes som fågelholkar. Mitt hjärta var i tusen bitar, värken var obeskrivlig. Det var som om någon hade knivhuggit och tänt eld på mitt innanmäte på samma gång. Jag kände ett plötsligt tryck över bröstet och fick svårt att andas. Niall och Harry tog tag i varsin arm och ledde ut mig ur huset. Jag kämpade inte emot, jag insåg att det var över. Jag borde helt enkelt ha lyssnat på Louis från början. Min älskade Louis. Trots att smärtan var olidlig fällde jag inte en tår, jag följde bara lydigt med Harry och Niall ut ur mitt hem utan en aning om var jag skulle ta vägen nu..

---

Förlåt för att jag lät er vänta så otroligt länge. Iallafall, vad tyckte ni då? Var det värt väntan? ♥